Provkörning av Kia Stinger GT 3,3 T-GDI

Stinger är för Kia vad R8 är för Audi och i8 är för BMW. En modell som inte nödvändigtvis ska dra in pengar i företaget, utan främst ska visa vad de kan och höja märkets status. Kia Stinger är varken en supersportbil eller någon futuristisk laddhybrid. Kia Stinger är tydligt uttalat en Gran Turismo, en bil som har bra prestanda men snarare är byggd för att åka snabbt och bekvämt på längre sträckor än snabbt på banan. Ändå står jag nu i depån till ­världens mest omtalade racingbana, Nürburgrings nordslinga. Varför?

Aldrig tidigare har Kia haft ett så sportigt formspråk på en Produktionsbil.

Jo, Kia tycker det är en bra idé för att Stinger till stor del utvecklats här, och det vill de framhäva trots att bilen inte riktigt är byggd för bana. Kia uthållighetstestar alla sina modeller minst 480 varv på nordslingan, vilket motsvarar tusen mil. Farten är konsekvent 95 procent av maxfart och detta menar Kia motsvarar cirka 16 000 mil vardagskörning. Ett exemplar av Kia Stinger har däremot kört dubbla distansen, 960 varv. Exemplaret var en dieselbil och efter första testet på 480 varv ändrade de chassit så mycket att de fick börja om. De bytte slitagedelarna men körde med samma bil ytterligare 480 varv och den klarade det felfritt.

I dag är det dock bara toppmodellen med 370 hästars V6:a som vi kör. Till Sverige kommer även dieseln som är en 200 hästare på 2,2 liter. Nordslingan, som för övrigt fyller 90 i år, är 20,8 km lång och har 73 kurvor har sedan sin öppning 1927 skördat många liv. Jag har aldrig tidigare kört på Nordslingan, om man inte räknar de hundratals varv jag kört på tv-spel. Riktigt förväntansfull, och nervös, rullar jag ut från depån för att se om Kias starkaste bil någonsin är lika snabb som den ser ut.

Redan i första svängen förstår jag varför Kia hela tiden tryckt på att Stinger inte är någon renodlad banbil. Fjädringen är alldeles för mjuk. Dämparna är elektroniskt ställbara men även i Sport-läget kränger det för mycket för att det ska vara riktigt bra på bana. Styrningen är skarp men bilens mjukhet tar bort den yttersta precisionen. På banans första fullfartsparti håller jag hårt i ratten när Stingers 3,3-liters V6:a med dubbelturbo ångar på för fulla muggar. 370 hästkrafter och 510 Nm gör Stinger riktigt snabb, men hela drivlinan är väldigt snäll. Varken accelerationen, växlingarna eller ljudet är explosivt. Motorkaraktären är väldigt linjär, växlingarna mjuka och ljudet dovt och ganska tyst. Motorljudet blir högre i Sport-läget, men det är tyvärr bara i kupén då motorljudet förstärks via högtalare.

Stor motor och rejäla förstärkningar gömmer sig under huven på Kia Stinger GT.

Nürburgrings nordslinga är inte så slät och fin som många andra racingbanor. När det är ojämnt och studsigt i över 200 km/h samtidigt som det svänger är jag ganska glad att Stinger inte är stenhård i fjädringen. Här krävs en stabil och följsam bil som inte byter riktning över guppen utan håller sin kurs. Detta smått livsfarliga idiottest klarar Stinger galant. Värstingvarianten av Stinger har bromsar från Brembo som tar ner farten bra utan att mattas efter två halvsnabba varv runt ringen, vilket de inte heller borde.

Vid gaspådrag ut från banans långsamma partier blir Stinger lekfull och det går att hänga ut baken, men bara med den bakhjulsdrivna versionen som inte kommer till Sverige. Kia i Sverige tar bara in den fyrhjulsdrivna varianten av 370 hästaren för de tror att det är den svenskarna vill ha. Fyrhjulsdriften driver i grunden mest på bakhjulen men kraftfördelningen varierar mellan hjulen beroende på greppet. Fyrhjulsdriften kopplas in olika mycket beroende på körläge, i Sport-läget driver det mer bak för mer underhållande körning.

Någonstans i mitten av varvet tappar jag bort mig och då förstår jag verkligen öknamnet Nordslingan har, det gröna helvetet. Allt är grönt, räcken är bara någon meter från banan och nästan alla kurvor är dolda. Några varv senare hittar jag bättre och det känns som den roligaste banan i världen. Kurvorna är sammankopplade på ett magiskt sätt och bankningen och höjdskillnaderna måste upplevas i verkligheten. Men det är en skräckblandad förtjusning. Avåkningszonerna är i princip noll i de flesta kurvorna och mellan banan och räcket är det mest bara gräs.

Finns det något coolare namn på en bilmodell än Stinger?

Det är med händerna hårt knutna runt ratten jag tar mig runt. Det känns som att Kia Stinger är en bra Gran Turismo. Men provkörningen var strikt bara bankörning och senare i sommar är det dags för den riktiga provkörningen på allmän väg och då får vi veta hur den beter sig ”i verkligheten”. Bilarna på provkörningen är förseriebilar och inte helt färdigutvecklade utan kvar i slutfaserna. Kia Stinger är en helt nyutvecklad bil men bygger på några delar från systermärkets Hyundai Genesis.

Motorn, växellådan och fyrhjulsdriften är komponenter som bilmärken ofta köper från tredje part men i Stinger är de delarna egenutvecklade av koncernen. Även fram och bakvagn är nyutvecklade till Stinger och lite förvånande är att framvagnen bara har undre triangellänk. Kia säger att det helt enkelt inte behövs dubbla triangellänkar. Interiört är det likt övriga bilar från Kia med lite mer påkostade material. Snyggt, logiskt och det känns lite tyskt. Sittpositionen är låg men sätena håller en inte riktigt på plats vid bankörning. Ratten är tillplattad nedtill och växlingspaddlar finns på ratten. Synd bara att det inte går att styra växlingarna helt manuellt. Växlar upp gör bilen ändå och rör man inte paddlarna på ett tag går bilen tillbaka i automatläge.

I skrivande stund har inte Kia något pris på bilen men det kommer ligga runt 500 000–600 000 kronor för V6:an (priserna ha nu presenterats; från 429 900 kronor för 2,2 GT Line med 200 hk start dieselfyra samt från 514 900 kronor för 3,3 GT med V6:a på 370 hästkrafter). Och då är Stinger i princip maxutrustad. Bilarna kommer till handlarna i november och går att beställa inom kort.